Han skulle bara följa med mamma hem och ta en fika. Men så blev det inte.
Jag var sex år gammal, hade längtat efter en pappa i hela mitt liv och så plötsligt fanns han bara där.
Han lärde mig att man kan ha köttfärs i lasagne. Han lärde mig att rapa och dricka coca-cola. Jag blev sur på honom när han inte kunde säga vilken av mina my little pony-hästar som var finast. Då köpte han leksaksaffärens största gosedjurshund åt mig i stället.
Min underbara mamma släppte in honom i vårt liv. Och helt plötsligt var vi en familj. Visserligen med tre olika efternamn på brevlådan, men ändå.
Vi köpte hus.
Jag fick en moppe.
Han jagade bort pojkvänner.
Vi bråkade.
Sedan flyttade jag hemifrån. Och vi slutade att vara en familj. Han som lärde mig att man kan ha köttfärs i lasagne bor numera i ett torp i södra Sverige. Och min mamma är fortfarande mitt allt – just nu i en lägenhet i Portugal.
Själv bor jag kvar i staden vi en gång var en familj i. Exakt tre kilometer från lägenheten min mamma och han bara skulle fika i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar