Ett liv som förkortas SAS, SJ & SL

Sundsvall–Stockholm, Stockholm–Sundsvall. Vad är det med det avståndet och dess sätt att hela jävla tiden komma tillbaka fast jag verkligen inte vill?

Kan man hata en kilometer så är dessa 400 min enda fiende. Kan man älska en mil så är dessa 40 min enda lycka.

Orkar inte ens skratta över ironin i att vi faktiskt bytt städer med varandra.

Förjävla bra dehära

Den här bloggutmaningen går ju bra. Bloggningen över lag går ju bra. Men med c-uppsats, superhosta och allmänt stresskaos har det inte högsta prioritet.

Så: tålamod.

Det kommer.

Denna dagen ett Li

Försenat tåg, igen – men det gör inte så mycket. Jag får tillbaka mina pengar i alla fall.
På väg att bli förkyld, igen – att umgås med två små snoriga kusiner en hel helg är kul, men mitt klena immunförsvar klarar ju fan inte av någonting.
Beställer pizzza, igen – och vågar inte ens ringa till min vanliga pizzeria. Skäms för mycket, går till ett sämre ställe. Där ingen känner igen mig.

Aha, det var måndag, igen.

Saker jag borde göra:
• Duscha – mitt hår är sjukt smutsigt
• Packa – tåget går snart
• Skriva teori – så slipper jag sitta HELA helgen
• Städa lite – jag ska ändå vara borta några dagar

Saker jag inte borde göra:
• Blogga

Dag 08 – Ett ögonblick

Vad hände i går egentligen, frågar han.
Jag hade vaknat exakt en halv sekund innan han ringde. Yrvaket konstaterat att tre missade samtal, två olästa sms och ett röstmeddelande blinkade på displayen. När jag hörde Patriks röst hade min hjärna redan hunnit göra en koppling.
Va, vadå, svarar jag.
Och gårdagskvällen flimrar förbi. Vanliga, helt normala i går. Kanske blev jag trött lite tidigare än vanligt, gick hem själv för en gångs skull. Men det var ju inget konstigt. Mellan min och Niklas lägenheter låg bara fem minuters promenad, vi kunde lika gärna ses senare.
Nä, säger han och jag hör att han andas snabbt.
Samtidigt börjar mitt hjärta slå alldeles för hårt. Och utan att säga något eller röra mig eller över huvud taget känna något så förstår jag.
Nä, för Niklas är död.
Patrik lägger på.
Exakt en halv sekund senare ringer polisen.

Dag 07 – Min bästa vän

Nä, jag har ingen aning alltså.

Dag 06 – Min dag

Vaknade sur, huvudvärk hela förmiddagen. Inte ens lunchen förhöjde produktivitet, som för övrigt låg på någon slags miniminivå. Eftermiddagen blev ett antiklimax, jag gick hem, less, arg. Gråtfärdig. Då är det ganska fint att dela lägenhet med en vän. Kunna klaga av sig tillsammans, sucka, förbanna. Skratta åt vår meningslöshet. Sedan kväll och surheten började avta. Kylan utanför trängde inte riktigt in. Och två timmar med en chatt utan att egentligen säga något. Det räcker för att få mig på gott humör igen.

Dag 05 – Vad är kärlek

Ok, jag vet att den här bloggutmaningen inte gått så bra för mig. Men det kommer. Kärlek är ju så jäkla komplext, vad är det, jag vet inte.

Vet bara att en person ställde exakt den frågan till mig en gång. Och mitt svar var så krystat att jag skäms. Samtidigt hävdar jag ju att jag var klokare då, förr, innan.
Men alla såna tankar är illusioner. Klart som fan jag vet mer nu än för fem år sedan. Nostalgi kan vara mysigt, men jag behöver ju inte förvränga verkligheten för det.

Så. Vad är kärlek?
Jag vet inte.
Det här, kanske?

Om att jaga jakten

Sunkhaksjakten slutade på Odenplan. Inte otippat, men åtminstone jag låtsas vara lite förvånad. I dag är ny dag, är en vanlig dag. Kanske att stan är lite ljusare. Och hjärtat lite lättare. Ett är i alla fall säkert: det var den bästa jakten på länge

En dag i forskningens tjänst

Har varit på skolan en timme. Mitt mest produktiva ögonblick hittills var när jag nästan började gråta framför bibliotekarien. För att hon inte kunde skaffa fram en avhandling åt mig. Uppsatskompisen är tillfälligt försvunnen (Emma?!?! Hallåååå?!?!). Och jag längtar efter att få äta min currybaguette.

Men tänk på barnen i afrika då!!!

Mona Sahlin avslöjar

SMUTSKASTNINGS-
KAMPANJEN FICK
MIG ATT AVGÅ

Gud vad jag skulle vilja befinna mig på en tidningsredaktion just nu.

Dagens i-landsproblem

1 Jag har för många flikar öppna i firefox, så jag hittar inte den jag letar efter.
2 Helena vägrar komma hem så att vi kan köpa pizza. VART ÄR DU?!?!?!

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Ok.
Nudelsoppa, kexchoklad, spenat- och potatisburgare, fläskfilé, ruccola, beasås, filidutter (tre), nötcreme, melongodis, geisha, djungelvrål, godisnapp.

Roligt ämne!!!

Dag 03 – Mina föräldrar

Han skulle bara följa med mamma hem och ta en fika. Men så blev det inte.
Jag var sex år gammal, hade längtat efter en pappa i hela mitt liv och så plötsligt fanns han bara där.
Han lärde mig att man kan ha köttfärs i lasagne. Han lärde mig att rapa och dricka coca-cola. Jag blev sur på honom när han inte kunde säga vilken av mina my little pony-hästar som var finast. Då köpte han leksaksaffärens största gosedjurshund åt mig i stället.

Min underbara mamma släppte in honom i vårt liv. Och helt plötsligt var vi en familj. Visserligen med tre olika efternamn på brevlådan, men ändå.

Vi köpte hus.
Jag fick en moppe.
Han jagade bort pojkvänner.
Vi bråkade.

Sedan flyttade jag hemifrån. Och vi slutade att vara en familj. Han som lärde mig att man kan ha köttfärs i lasagne bor numera i ett torp i södra Sverige. Och min mamma är fortfarande mitt allt – just nu i en lägenhet i Portugal.
Själv bor jag kvar i staden vi en gång var en familj i. Exakt tre kilometer från lägenheten min mamma och han bara skulle fika i.

Dag 02 – Min första kärlek

En början är alltid svårdefinierad. Först andra gången går det att förstå att den förra gången var den första. Och redan den tredje gången omdefinieras begreppet.

Den där första gången var ju inte på riktigt. Inte såhär. Som jag känner nu.

Därför blir varje gång som en första. Och varje gång som en sista. Eller så är det bara något jag inbillat mig, för att slippa sakna så förbannat.

Den där första gången var så sjukt på riktigt. Precis sådär. Som jag känner när jag minns.

aldrig igen går det att bli lika kär,

som ett fjortonårigt hjärta är

och aldrig någonsin går det att komma först,

till ett redan krossat hjärtas bröst

Dag 01 - Presentera mig själv

Dag 02 - Min första kärlek

Dag 03 - Mina föräldrar

Dag 04 - Det här åt jag i dag

Dag 05 - Vad är kärlek?

Dag 06 - Min dag

Dag 07 - Min bästa vän

Dag 08 - Ett ögonblick

Dag 09 - Min tro

Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 - Mina syskon

Dag 12 - I min handväska

Dag 13 - Den här veckan

Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 - Mina drömmar

Dag 16 - Min första kyss

Dag 17 - Mitt favoritminne

Dag 18 - Min favoritfödelsedag

Dag 19 - Detta ångrar jag

Dag 20 - Den här månaden

Dag 21 - Ett annat ögonblick

Dag 22 - Det här upprör mig

Dag 23 - Det här får mig att må bättre

Dag 24 - Det här får mig att gråta

Dag 25 - En första

Dag 26 - Mina rädslor

Dag 27 - Min favoritplats

Dag 28 - Det här saknar jag

Dag 29 - Mina ambitioner

Dag 30 - Ett sista ögonblick

Det är alltså det här det handlar om. Fru Joppe kom med idén. Kommer att gå skitbra.

Dag 01 – Presentera mig själv

När jag var sex år gammal bestämde jag mig för att gå i ide. Visst, det handlade till stor del om att jag tyckte mig höra hemma i Mumindalen, men 15 år senare blir jag fortfarande vemodig av tanken på vinter.
Därför kryper jag gärna ner under täcket den här tiden på året, gömmer mig. Om ingen väcker mig kan jag sova nästan hur länge som helst.
I dag springer jag inte ut i skogen, käkar granbarr och hoppas på att få sova ett halvår – jag har förstått att det inte funkar så. I stället håller jag mig vaken, men drömmer mig bort.
Kanske är det att bli vuxen.
Eller att glömma hur det är att vara barn.
I vilket fall har jag otroligt svårt för att skriva saker om mig själv.

Amendåså

Tentavecka är faktiskt inte så farligt.
Tentavecka och förkylning är lite värre.
Tentavecka, förkylning och seminarier är ganska tufft.
Plus att tankarna är i en vänta-på-lägenhetsbeskeds-bubbla.

– Men vi ska inte klaga, som Hella så fint uttryckte det.

Så då slutar jag väl nudå.

Joråsåatte

Jag har alltså haft:
en lunarstormblogg
en bildblogg
en pretentiös blogg

Ingen av dem var särskilt bra. Och det blir säkert inte den här heller.

Gogogo!